En trollkona skall du inte låta leva
Redan under 1400-talet startade häxprocesserna i Europa. Under en period på drygt 300 år dödades minst 30 000 kvinnor och män på grund av vad som ansågs vara felaktiga läror och bröt mot den kristna läran. Påve Innocentus VII utfärdade år 1484 den så kallade Häxbullan, en lagbok som gav tillåtelse att bestraffa häxor. Hur man avslöjade en häxa fann man att finna i skriften Malleus Malificarum, Häxhammaren. Den spreds över Europa och nådde även Sverige med sitt budskap. Här regerade Karl IX under åren 1604-1611 och han eftersträvade en enhetlig lagstiftning för kungens, kyrkans och adelns intressen. Flera av landslagarna slogs samman och därtill fogades även delar av Moseböckerna och domstolarna uppmanades att döma efter Guds lag. I Andra Moseboken sägs att ”en trollkona skall du icke låta leva”. Häxbränningar förekom redan under 1500-talet i Sverige men snart dömdes allt fler för häxeri och under andra hälften av 1600-talet rådde en fullkomlig häxhysteri, kallat det stora häxoväsendet. Till exempel brändes 72 häxor vid ett och samma tillfälle år 1675 i Ångermanland.
Sunnerbo häradsrätt
Det var häradsrätterna som utdömde straff för de som anklagades för trolldom. En häxa hade förmågan att utöva trolldom, hon kunde spå framtiden, göra gott som att bota sjuka men också orsaka ondskefulla ting som missväxt, död och förstörelse. En häxa stod dessutom i förbund med Djävulen och besök på Blåkulla var inte ovanliga. Män som hade samma förmåga kallades trollkarlar, det finns exempel på män och även barn som dömts för troll- eller häxkonster. Men det var till övervägande delen kvinnor som anklagades och dömdes för trolldomsbrott.
När häradsrättens rannsakning var över och man funnit en person skyldig och utdömt straff granskades fallet av speciella Trolldomskommissioner. Kommissionen uppgift var att bedöma vittnesmålen och ansågs de vara trovärdiga fastställdes straffet.
Elin i Horsnäs Olüffz hustru
Ett av de tidiga rättsfallen om häxeri rör Elin i Horsnäs. Hon var en i känd trollkvinna och förekommer i häradsrätternas domböcker ett flertal gånger. Elin hade redan runt år 1600 en första gång ställts inför rätta för häxeri, då i Östbo härad och fått genomgå vattenprovet men klarat sig. Rykten om Elins trolldomskunskaper florerade och hon anklagades så ofta för vidskepelse och trolldom att häradsrätten noterar att det ”inte finns vare sig papper eller tid nog för alla anklagelser från grannar och grannkvinnor”.
Vid nästa tillfälle Elin drogs inför rätta beskylldes hon för kärleksmagi, förgörelse av boskap, bruk av mjölkharar och för förgörning, det vill säga mord, både på sin förste make och på en kvinna vid namn Märitta i Tutaryd.
Elin förnekar allt men ingen av hennes närmaste grannar, ingen man och ingen kvinna, vittnar till hennes fördel. Häradsrätten inkallar Mäster Håkan i Jönköping för att bistå häradsrätten att utröna om Elin var skyldig eller oskyldig.
Det var inte första gången Elin och Mäster Håkan mötts, de gjorde de redan vid hennes första vattenprov. Den gången klarade sig Elin och frikändes medan två andra kvinnor som prövades vid samma tillfälle inte gjorde det. När Mäster Håkan nu undersökte Elin fann att hon hade ett svartbrunt märke under ena bröstet, ett djävulsmärke. Allt hår på hennes kropp klipptes av, detta för att beröva henne från den speciella magiska kraft som kunde gömmas i hår. Vattenprov genomfördes och Elin flöt ”som en gås” på vattenytan. Nästa steg för att få ett erkännande var tortyr, Mäster Håkan filade med en laddtenn till en bösstock mellan Elins fingrar, något som måste ha varit mycket smärtsamt. Men trots tortyren erkände Elin inte att hon var häxa, däremot att hon dödat sin förste man med arsenik och att hon vållat kvinnan Märitts död i Gnustorp.
Erkännandet för mordet på maken var tillräckligt för att döma Elin till döden genom avrättning. Hur denna gick till vet man inte, sista rättegångsdagen vid Sunnerbo häradsrätt hölls den 28 september år 1611 och man antar att avrättningen genomfördes snart efter erkännandet av förgiftningen av maken.
Jönköpings bödel – Mäster Håkan
Bödelns arbete bestod i att verkställa kroppsstraff och dödsstraff. Det var visserligen en anställning i samhällets tjänst men likväl ett illa ansett yrke. För att täcka behovet av bödlar började man erbjuda förbrytare, ofta dödsdömda, att byta straffet mot att bli bödel, Mäster Håkan anställdes som bödel i Jönköping 1588. Hans bakgrund är okänd men man vet att han var involverad i de tidiga häxprocesserna i Småland. Han lär ha varit utbildad utomlands och där fått kunskap om Häxhammarens innehåll. Han var en auktoritet i fråga om prövning av häxor med sakkunskap om vattenprov, djävulmärken och olika tortyrmetoder.
Mäster Håkan var även verksam i andra delar av landet. Han verkade under en period som bödel i Stockholm och Uppsala. I huvudstaden drev han, vid sidan av sitt ordinarie arbete, bordellverksamhet tillsammans med en kvinna kallad Tjock-Sara. Mäster Håkans del i den verksamheten var att rekrytera prostituerade. Mäster Håkan upprätthöll ett mindre terrorvälde i huvudstadens undre värld och drog sig inte för att själv röra sig utanför lagens råmärken. Verksamheten fungerade väl tills Mäster Håkan blir utlånad till Uppsala när det saknade egen bödel. Men Håkan var inte är nöjd med den ersättning han fick för sina tjänster där. Han hämnas genom att avsiktligt misslyckas vid en avrättning genom att använda en slö yxa. Avrättningen blev ett veritabelt blodbad vilket upprörde åskådarna och Mäster Håkan får fly in i Uppsala slotts fängelsehålor. Han lyckas med mutor ta sig ut och flyr söderut i landet. Här träffar han på Tjock-Sara igen och de lyckas hålla sig gömda några månader och sysselsatte sig med att råna och stjäla. Slutligen blir de igenkända, grips och förs åter till huvudstaden där rättegång mot Mäster Håkan hålls. Han döms till döden och avrättas.
Rannsakningen 1615
Det finns inga säkra källor på exakt när Elin i Horsnäs avrättades men troligast är att det skedde i samband med Mäster Håkan tortyr då Elin erkände mordet på sin första make Benchtt. I Sunnerbo häradsrätt tar man den 2 mars 1615 upp ”En viss rannsakning om Elines bedrifter i Horsnäs, vilken välborne Jons Jöransson har för den kungliga hovrätten angivit Per Ollson fordom fogde i Sunnerbo att han skulle utan brått och före gången dom låtit avliva”. Där tar man upp Elins brott, punkt för punkt:
För det första: Simon Thuresson friade till Elins systerdotter och ville sen överge henne då han fått sån leda vid henne att han inte ens gitte se henne. Elin menade att hon kunde ge bot, Simon svarade ”Gör väl och säg min den boten”. Rådet var att Simon skulle ta tre rågbrödsbitar, tre råa köttbitar och tre råa fiskbitar och därefter ta en ekpåle och sticka hål genom en åkersren en söndagsmorgon före solen går upp eller en torsdagskväll efter solnedgång. Sedan skulle de nio bitarna föras genom åkerrenen och ätas upp. Efter det skulle kärleken till Kristin återkomma. Att det fungerade övertygade Elin Simon om många gånger. Likväl ville Simon inte ha systerdottern och inte heller ville han göra det som Elin lärde honom.
För det andra: För några år sedan miste Eskill Benchtsson 6 eller 7 kor och många andra fä. Eskill skickade sin svägerska Botill till Elin i Rydaholm med hälsning om att det var hennes skuld. Djuren blev friska men hustrun blev sjuk. Botill gick då till Elins bror, Måns i Tutaryd, och bad honom visa ”engamärken” vilket Måns tyckte hon själv borde veta eftersom hon redan visste vem av hans systrar som var trollpacka. Efter det slog Måns henne så hon inte ”såg sin helse dagh i fem åhr”. Inför prästen Carl i Ryssby sa Botill att hon inte skyllde någon annan än det sällskapet och att hon efter det levt i fattigdom.
För det tredje: Eskill Benchtsson miste flera kalvar vilket skylldes på Elin. Ingrid, Elins mor, menade att denna olycka inte var Elins fel och gav ett eget råd för bot: ”När i få några kalfwar, så bärer dem 3 gånger andsyles kring
om stufwan, och sticker dem baklenges igiönom dörett in så få i strax boott”.
För det fjärde: Elins förre man Nils trätte med Eskill och dagen efter det blev en av Eskills oxar galen. Bud skickades till Elin och Nils att om inte oxen botades skull de få skulden för det. Strax blev oxen frisk igen.
För det femte: När Märitt i Tutaryd misslyckades med smörkärningen sa hon ” Gwd bätter osz för en ond menniska som sitter strax her öster nor wthi skogen, hon blåser inthett så offta i wargastrupan för Gwdz skull”. En kvinna som varit gäst hos Märitt vid kärningen gick till Elin och berättade vad hon hört Märitt säga. När Elin senare mötte Märitt vid kyrkan sa hon till henne att hon skulle skämmas för sin anklagelse och därefter slog Elin Märitt så näsa och mun blödde. Strax efter detta blev Märitt sjuk och på sin dödsbädd tillfrågades hon om hon beskyllde någon för sin plåga. Inför vittnen bekände hon då att hon inte varit frisk sedan den dagen Elin slog henne på kyrkbacken.
För det sjätte: Elin var bjuden till ett bröllop och tog sin son med sig. När pojken lekte på gården kom det flera skator flygande. Sonen fångade en av dem och tog med in i stugan och sa att det var hans mors skata. Benchtt i Boary släppte ut skatan men sonen hämtade den strax igen. Det berättades att harar* ofta syntes omkring i gårdarna där Elin bodde. (*Haren, eller Mjölkharen, ser ut som en vanlig hare men är ett ont väsen som stjäl mjölk från granngårdar åt sin husbonde.)
För det sjunde: Elin kom till Carl i Ryssby med en fråga om vad som händer med arvet om hennes man skulle dö. Strax därpå dog Benchtt hastigt.
Så följer en beskrivning av de rannsakningar och prövningar som Elin genomled. Att hon erkänt mord på maken genom att blanda kvicksilver i hans öl och att därefter, på hela häradets begäran, avrättats. Grannarna vittnade om att sedan Elin blev avrättad ”hafwa dhe funnnitt rhön att deras boskap och sommarsanke ähr wordett oskadtt.”
Då Elin godvilligt erkänt att hon förgiftat sin man och när så väl prästen, nämnden och hela häradet enhälligt begärde att en sådan ogärningskropp skulle tagas av vägen och att Per Ollson omsider låtit sig övertalas, fann man att fogden Per Ollson var oskyldig till anklagelsen att avrätta Elin utan rättvis rättegång. Trots de många anklagelserna om vidskepelse och trolldom var det för mordet på maken som Elin avrättades. Att hon erkände mord kunde bero på att straffet för mord var halshuggning medan trolldom bestraffades med en plågsam död genom bränning på bål.
Att vända sig mot Gud och inleda en pakt med Djävulen var det värsta man kunde göra och det skulle bestraffas med döden. Rädslan för trolldom var stor i ett Sverige som var färgat av folktro och gamla seder. Att få rykte om sig att vara trollpacka var förenat med livsfara. Det kunde räcka med vittnesmål från ett litet barn eller ett förfluget ord om en kvinna för att ryktet skulle ta sig hela vägen till en dödsdom i rätten.
Källor: Sunnerbo dombok 1615, Sunnerbo.nu, Häxor i periferin av Ida Dürango och Sofia Swahn, De svor på lagboken att de sett Marjitt i Knuthult rida på en varg av Felicia Westerlund och Sophia Gunterberg, Hyltén-Cavallius skrifter, Trolldoms- och vidskepelseprocesserna i Göra Hovrätt av Per Sörlin, Wärend och Wirdarne
Bilder: Wikipedia, Getty/images, Wikiwand, Ljungby kommunarkiv.
Ljungby Kommunarkiv 