Enom till straff och androm till varnagel II

 

 

350.Det gamla tingshuset med gästgivaregården på 1880-talet i Ljungby (FILEminimizer)
Tingshuset uppfört 1820, mitt i bilden och till höger Gästgivaregården. En häkteslokal, fängelset, fanns i en byggnad närmare landsvägen.

Man hade sedan slutet av 1600-talet hållit ting i gästgivaregårdens lokaler men då behovet av ett särskilt tingshus med fängelse uppkom beslöt man uppföra en sådan byggnad strax söder om gästgivaregården. Här samlades häradsrätten för sina ordinarie tingsförhandlingar vilka hölls tre gånger årligen. Vid behov samlades man till urtima ting, extra insatta förhandlingar, det var vid grova brott som till exempel dråp eller mord.

 

Vid tingsstället friades och fälldes brottslingar, i enklare fall utdömdes bötesstraff.  Vid sedlighetsbrott var det vanligt att förutom böter också dömas till kyrkoplikt, att enskilt inför prästerskapet visa sin ånger eller att bunden till någon form av skampåle offentligt förnedras. I Ljungby köping fanns skampålen placerad på en liten byväg strax väster om gästgivaregården, förmodligen på den väg som ledde mellan gästgivaregården och kyrkan. Där, på den livligt trafikerade vägen fick den dömde stå till skam och förnedring.

 

Spöpålen kallades allmänt för ”Kopparmatte” och avser egentligen en skulptur som tillverkades för att stå ovanpå spöpålen vid Stortorget i Stockholm. Skulpturen föreställer en man med ris, till varning att begå brott. Den ursprungliga Kopparmatten finns bevarad på Stockholms stadsmuseum. Hur spöpålen i Ljungby var utformad vet man inte mycket om mer än att den togs ur bruk då bestraffning genom spöpåle förbjöds 1855.

Skampålen (FILEminimizer)
Karta med köpingsplan från 1849 av A E Modée. Den gamla medeltida kyrkan är markerad med ett kors, den bebyggelse som fanns låg samlad utmed landsvägen nära Gästgivaregården och Tingshuset. Skampålen stod invid landsvägen som ledde västerut.

Det fanns skyldighet att vid varje tingsställe tillhandahålla lämplig avrättningsplats. På många orter fanns det galgbackar, permanent uppsatta anordningar för hängning av brottslingar. De placerades ofta på höjder strax utanför städer och på landsorten invid tingsställen.

Hamneda gamla Kyrka, 1890-talet HB.6.3.1 (FILEminimizer)
Hamneda gamla kyrka, ett kort stycke söder om kyrkan låg Hamneda avrättningsplats, en galgbacke på en höjd mitt emot byns gästgivaregård. Kyrkan var en så kallad fästningskyrka och revs 1892. Hamneda nya kyrka uppfördes 1889 och skymtar i bakgrunden på fotografiet.

I Ljungbys norra del fanns fram till 1800-talet mitt ett stort flygsandsfält. Sanden var ett stort problem för ortens befolkning och för de resande på väg norr eller söderut genom köpingen när den bildade drivor och sanden lade sig över byn. För att binda sanden planterade man träd på området. På det som var flygsandsfältets östra del finns i dag friluftsområdet Kronoskogen och mot väster ligger tomten Sågverket. På denna tomt, mitt mellan Ljungsjön och Annelundskyrkogården, fanns avrättningsplatsen.

Avrättningsplatsen zoomad (FILEminimizer)
Avrättningsplatsen utmärkt på karta från 1849.

 

Namnlöst-1 (FILEminimizer)
Ljungby turistkarta från 2010, den svarta punkten anger ungefärligen var avrättningsplatsen låg på 1800-talet.

Den sista avrättningen i Ljungby verkställdes den 27 mars 1844. Då halshöggs den för mord dömde sjöartilleristen och vävskedsmakaren Johannes Svensson Färm. Han var född i Klint, Traryd socken 1803. Han och hustrun Johanna Göransdotter ägde en backstuga i Tjushult, en by strax söder om Strömsnäsbruk.

Stuga vid ån, fotograf Magnino HC.2.5.4 (FILEminimizer)
Backstugor var enkla boningshus, de som bodde där ägde inte marken den stod på och stugan stod på mark som inte gick att bruka. De som bodde där var fattiga, gamla som var satta på undantag eller jordlösa hantverkare som sockenskräddare eller byskomakare. Johannes och hans familj bodde i en backstuga, kanske liknande den här som en gång låg vid ån i Ljungby. Fotograf: Magnino, sent 1800-tal.

I familjen fanns fyra barn att försörja och Färm hade under några år tjänstgjort vid Kungliga Sjöartilleriet i Karlskona. Vid en permission hade han skadat sitt ben och när han återställd efter det åter tagit sig mot Karlskrona fick han besked att hans kompani redan var fulltaligt. Han vände då åter hem mot Traryd. På den tiden företogs resor största delen till fots och man skaffade mat och logi hos bönder utmed vägen. På hemvägen, vid Härlunda Gästgivaregård, mötte han sin kusins son, Jonas Svensson. Han var glad att träffa sin unge släkting och de beslöt att följas åt resterade väg hem till Traryd. Färm hade under sin vandring lyckats skaffa några dagars arbete och hade pengar till både kost och logi. När de kom till Göteryd gick de till Bengt Andersson i Forreryd för förfriskningar och mat. Här lånade Färm en mindre summa av Jonas att betala med, själv hade han bara en stor sedel som man i gården inte ville ta emot. De lämnade gården och gick på väg mot Kvinhult, där de satte sig en stund att vila och småprata innan de skulle gå var och en till sitt.

Jonas Svensson var en liten och tunn ung man, han passade inte för tungt kroppsarbete och han tjänade sitt uppehälle genom att sälja småsaker runt om i bygderna. Han hade lämnat hemmet i februari månad 1842 för en längre försäljningstur och det var nu närmare Kristi Himmelsfärdtid, när han tillsammans med sin äldre släkting, Johannes Färm, återvände hem.

Hem kom aldrig Jonas, han påträffades i Kvinhults skog brutalt rånad och ihjälslagen.

Sven Ljungberg, Träsnitt, hästmarknad i Ljungby, År 1949 HB.23.6.1 - bearb (FILEminimizer)
Under de tre ordinarie tingsdagarna samlades mycket folk i köpingen, både nämndemännen och de som var part i målen fordrade mat och logi på orten. När det gällde rättegångar, som mordet på den unge Jonas, kom förutom nämnd, vittnen, anhöriga en mängd nyfikna. Vid en avrättning fanns det länge krav på att socknens invånare skull inställa sig på avrättningsplatsen. Här illustreras folksamlingen med Sven Ljungbergs träsnitt ”Hästmarknad i Ljungby” från 1949.

Inga misstankar hade riktats mot Färm om det inte hade varit så att han hade haft en större summa pengar i sina fickor. Han var den som man sist hade sett Jonas vara tillsammans med, det vittnade många om och befallningsman Hultstein beslöt att häkta Färm.

Johanna, Färms hustru, berättade att han på kvällen kommit hem lite onykter men lugn och beskedlig. Han hade inte sagt något över huvud taget om att han träffat Jonas Svensson på sin vandring. Under de följande dagarna hade Färm inte mått bra utan varit sängliggande. Han hade inte heller sagt något som fick Johanna att tro att han var inblandad i Jonas död.

RP (FILEminimizer)
Ragnar Perssons målning hänger i tingshusets sal, till påminnelse om gamla tiders ting.

Under den andra rannsakningen vi häradsrätten erkände Färm att han under deras pratstund vid rasten i Kvinhult hade tryckt sig mot Jonas. Den unge släktingen hade då uppmanat honom att uppföra sig ordentligt men Färm hade inte kunnat sluta. Det var som en övertygelse, han visste inom sig att han skulle råna Jonas på hans pengar. Han visste att han skulle döda honom.

Bland de föremål som Jonas ännu inte sålt fanns en viktsats, med denna riktade Färm ett slag mot Jonas. Trots Jonas rop om att han skull låta honom vara fortsatte misshandeln. Jonas vägrade lämna ifrån sig sina pengar vilket fick Färm att fram sin kniv och skära honom i halsen. Färm säger vid förhöret att detta gjorde han bara för att göra slut på gossens plågor. Och därmed hade Färm bekänt att han mördat Jonas Svensson i Kvinhult.

Det hölls flera rannsakningsdagar med förhör av vittnen, deras samstämmiga vittnesmål tillsammans med Färms erkännande ledde till att han dömdes till att mista livet genom halshuggning. Domen fastställdes vid prövning av Göta Hovrätt och den nådeansökan som sändes till Kungliga Maj:t. avslogs i december 1843.

I en skrivelse till länsman Rundberg kan man läsa att den i Ljungby häkte förvarade Johannes Svensson Färm den 27 i denne månad (mars 1844) å vanliga avrättningsplatsen kommer att avlivas. Färm bör underrättas samt man bör skyndsamt besörja att platsen blir försatt i gångbart skick, att plankor fästade vid underliggande stockar kommer på plats, att kubb till skarprättaren och stänger till spetsgård finns.

Till avrättningen inkallades alla hemmansägare från Traryd att bilda så kallad spetsgård. Det var hemsocknens plikt att infinna sig för uppdraget och eftersom Färm var skriven i Traryd gick kallelsen dit. Uppställda i en eller två ringar, utrustade med spetsade käppar skulle de vara vittne att straffet verkställts, fungera som en mänsklig mur mot flyktförsök och försök från de församlade åskådarna att störa ordningen. Till hjälp att hålla ordning skulle fjärdingsmännen i de närliggande socknarna ”ovillkorligen komma personligen tillstädes”.

Nisse Smeds kulle, Kyrkan, Klockaregården, fotograf, Magnino HC.2.5.1 (FILEminimizer)
Vägen norrut från Ljungby som ledde till avrättningsplatsen. Fotografiet taget i slutet av 1800-talet av Magni Magnino. Om Johannes Färm hade möjlighet att se mot köpingen så var det här landskapet han såg – undantaget kyrkan som uppfördes 1858-59.

Johannes Svensson Färms avrättning blev den sista på Ljungby avrättningsplats. Efter 1877 års lag om intermural avrättning skedde inga offentliga avrättningar i Sverige. Den sista kvinnan i Sverige att avrättas var den sk Yngsjömörderskan 1890 och den siste man som avrättades var den morddömde Johan Alfred Ander som giljotinerades på Långholmen 1910.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s